Kalium och kaliumgödsling

Kalium behövs framförallt i växten för att hålla uppe turgor i cellerna (plantans saftspänning). Vid underoptimal nivå blir vattenregleringen sämre och grödan blir mer torkkänslig. Skördeförluster blir därför större torra år än fuktiga även om förutsättningarna i övrigt är de samma. Kalium påverkar även köldhärdighet och därmed övervintring.

Kalium verkar så att säga i första hand i plantans vätskefas. Det är därför
koncentrationen i växtsaften är intressant snarare än koncentration i torrsubstans.

Ersättningsprincipen fungerar inte fullt ut för gödsling med kalium.

Ofta brukar vi räkna med att det är lämpligt att gödsla med den mängd grödan tar bort i skörd för fosfor och kalium. För kalium är det en alltför stor förenkling i många fall. I figur 1 visar ungefär hur mycket kalium olika grödor tar upp när de innehåller som mest under säsongen och hur mycket som bortförs med skörden. Egentligen är det inte så stor skillnad på vall, stråsäd och oljeväxter när det gäller grödornas behov av att ta upp kalium. Det som skiljer är mängden som grödorna bortför i skörden. Det mesta av det kalium stråsäd och oljeväxter tar upp kommer att gå tillbaks till marken via skörderesterna. Det innebär att egentligen är det grödorna efter första
årets vall som har det störst gödslingsbehovet medan efter vete är behovet lågt om man inte bortför halmen eller tar helsäd.

Markens kaliumbidrag

Markens grundmaterial kan också bidra med ganska stora mängder kalium i vissa fall men det är stor variation. Markens förmåga att bidra med kalium genom vittring av grundmaterialet varierar från ca 3 – 80 kg/ha och år. Förrådskaliumvärdet i markkartan kan ge vägledning snarare än lerhalten. Lättare jordar och mulljordar har alltid låg vittringskapacitet medan lerjordar finns av olika slag. Styvare lerjordar i norra Götaland och Svealand har högt K-HCl-värde och kan vittra större mängder kalium medan lerjordar i Skåne ofta har lågt K-HCl och sannolikt bara kan bidra med mindre mängder.

Utlakning

Från lerjordar som binder kalium väl är utlakningen bara några få kg/år medan det på lätta jordar har uppmätts upp till ca 50 kg kalium per ha och år. På denna typ av jordar bidrar marken inte med kalium och utlakningen kan vara betydelsefull. På lätta jordar behöver tillförseln vara större än bortförseln för att det på sikt inte skall blir brist medan i en spannmålsväxtföljd på kaliumrik lerjordar i Mellansverige kan låta marken stå för en del av kaliumbehovet.