Fosfor och fosforgödsling
Fosfor är ett av de viktigaste växtnäringsämnena. Gödsling med fosfor kan ge stora skördeökningar om markens egen leverans av fosfor inte räcker till.
Grödornas fosforbehov
Olika grödor har olika behov av fosforgödsling, delvis på grund av skillnader i upptagningsförmåga. Fosfor är ganska orörligt i marken, så det krävs att växternas rötter når fram till näringsämnet. Grödor med stora och djupa rotsystem klarar ofta försörjningen bättre än grödor med små och grunda rotsystem.
Grödor med långsam utvecklingstakt på våren, såsom vall och höstsäd, klarar sig bättre med lägre fosforgivor än vad exempelvis vårspannmål gör. På kalla jordar med högt eller lågt pH kan fosforgödsling dock ge positiv effekt även till dessa mindre krävande grödor.
Oljeväxterna svarar väl på fosfortillförsel både höst och vår.
Majs, potatis och sockerbetor klassas som fosforkrävande och behöver högre fosforhalt i marken för att ge full skörd.
Fosfor i överskott orsakar miljöproblem
Överskott av fosfor kan ställa till problem i våra vattendrag och sjöar. Problemen i Östersjön, med stora förekomster av så kallade blågröna alger (egentligen giftiga cyanobakterier), beror till stor del på alltför mycket fosfor. Ett överskott som byggts upp under många år, med bidrag från olika källor. Förluster av fosfor från lantbruksmark kan ske dels genom ytavrinning, dels som utlakning genom markprofilen.
Fosforeffektivitet - ett nyckelord
Med effektivitet menas att få tillbaka så mycket som möjligt av insatta medel. Genom att försöka uppnå största möjliga fosforeffektivitet sparar man pengar och undviker negativ miljöpåverkan.
Fosforeffektiviteten ökar vid:
- Kombisådd med lämplig YaraMila-produkt (NPK-produkt).
- Årlig gödsling, det vill säga inte förrådsgödsling.
Gödsla i balans
Om man gödslar ungefär lika mycket med fosfor som grödan för bort med skörden, bibehålls markens bördighet samtidigt som man uppnår en hög skörd.
Gödslingsekonomi på kort och lång sikt
Den kortsiktiga lönsamheten innebär att det ökade skördevärdet det enskilda året ska betala merkostnaden för gödslingen. Med skördevärde menas förutom en ökad skörd också den kvalitetsförbättring som fosforgödsling medför i många grödor. En balanserad fosfortillförsel ger också andra fördelar som kan ha stor betydelse för ekonomin, till exempel tidigare mognad i stråsäd och en ökad odlingssäkerhet.
Lönsamhet för fosforgödsling kan och bör räknas också på lång sikt. Skörden för varje år bort en viss mängd fosfor som måste ersättas för att jorden inte ska utarmas. Värdet av denna fosfor bör beaktas när gödslingen planeras.
Våra odlingsjordar utarmas
Under flera år har fosforgödslingen minskat i svenskt lantbruk. Inte sedan världskrigen har tillförseln varit så låg som nu, se diagrammet nedan.
På djurgårdar finns stallgödsel och dessa gårdar har ofta en god eller till och med alltför positiv fosforbalans. Men på de rena växtodlingsgårdarna är balansen ofta negativ. En normal stråsädesgröda för bort ca 15–25 kg P/ha vid 5–7 tons skörd. På många växtodlingsgårdar märks det att markens fosforstatus, och därmed också bördigheten, börjar minska.
Balanserad gödsling med P
Gödslingen med fosfor ska inte bara göras utefter grödan för det enskilda året utan behöver optimeras efter behovet hos de samlade grödor som odlas i växtföljden. Anledningen till detta är att ett kortsiktigt tänkande riskerar att sänka markens fosforstatus till nivåer som blir problematiska vid odling av sockerbetor och/eller potatis.
Om man i växtföljden odlar mindre fosforkrävande grödor som stråsäd och enstaka år raps, så bör man sträva en balanserad gödsling till P-Al-tal 6, dvs mitt i klass III. I växtföljder där sockerbetor och/eller potatis odlas är det motiverat att ligga på P-Al-tal 10, vilket motsvarar mitt i klass IVa. Inom de enskilda åren prioriterar man sedan så att grödor med större direktbetalning av fosfor, oljeväxter, vårsäd och höstkorn, får en lite högre giva, medan höstvete kan tillåtas få en lite lägre giva. Använd gärna Yaras verktyg Bördighetsanpassad gödsling för fosforplanering.
