Mätning i eget fält ger bäst N-rekommendation

Februari 2021 Ingemar Gruvaeus

Yara Handsensor används vid rådgivning för att mäta markens kväveleverans i Nollrutor i fält, d.v.s. små ogödslade rutor där grödan fångar upp det kväve som finns tillgängligt i marken. Förr i tiden försökte man analysera markens innehåll av mineralkväve på våren vid tillväxtstart, men det visade sig svårt att få tillförlitliga värden att ge råd ifrån. Att använda rutor ogödslade med kväve, och mäta grödans upptag, har visat sig fungera mycket bättre under svenska förhållanden som underlag för rådgivning.

Blöt höst gav låg N-leverans

Mätningarna 2020 visade som vanligt på en mycket stor spridning i  kväveleverans mellan fält inom samma region. Men man ser också att det i medeltal varierade en hel del mellan regioner (figur 1 och 2). Skåne och västra Sverige hade i medeltal låg markleverans av N, medan Östergötland och Mälardalen låg betydligt högre. En förklaring till detta kan vara att Skåne och västra Sverige hade en mycket blöt höst och vinter medan Östergötland och Mälardalen låg upp emot 100 mm lägre i nederbörd under månaderna september till mars.

Torkan 2018 ökade restkvävet

Vid en jämförelse med mätningar under 2020 i Nollrutor i höstvete med mätningar från 2019 framkommer en mycket stor skillnad mellan åren (jämför figur 2 och 3). För en skörd på 10 ton var rådet i medeltal 50–60 kilo N lägre per hektar år 2019 i Mälardalen och Östergötland. Det fanns säkert en betydande mängd restkväve kvar på många torkdrabbade fält hösten 2018, kväve som sedan fanns kvar i marken efter den mycket torra hösten och vintern i östra Sverige. För 2020 var situationen en annan. En bra gröda 2019 hade tömt marken på kväve så som vi normalt räknar med att den ska göra.

Liknande variation mellan åren

För västra Sverige har vi motsvarande sammanställning för flera år bakåt i tiden (figur 4). Variationen mellan högsta och lägsta rekommendation för 10 ton vete är minst 100 kilo per hektar varje år. Nu är det i och för sig en blandning mellan olika förfrukter, stallgödselgårdar och rena växtodlingsgårdar, men även om man delar upp materialet är variationen mycket stor mellan fält och mellan grupper som enligt tabellrekommendationerna skulle haft samma markleverans.

Det kan säkert vara en mängd olika orsaker till denna variation som till exempel markstruktur, jordart, tidigare odlingshistoria, gödsling, nederbörd under vintern osv. Det är i vilket fall som helst för många variabler att försöka beräkna på ett vettigt sätt. Bästa sättet som det ser ut för närvarande för att få ett bra gödslingsråd är att mäta i det egna fältet.